Liberati som RSSGästkrönika: Professor Ted Goldberg skriver om polisens trakasserier av Uppsala Reggaefestival
Med anledning av Beatrice Asks och Maria Larssons bisarra utspel igår i Aftonbladet – idag är vi stolta över att få presentera en utmärkt gästkrönika på liberati.se från vår eminente vän Professor Ted Goldberg:
Återigen har polisen punktmarkerat en musikfestival och använt stora resurser för att gripa ungdomar som misstänkts ha använt narkotika. Denna gång gällde det Reggaefestivalen i Uppsala men arbetsmetoden känns igen från 90-talets Ravekomission.
Vilka syften har polisen med sin verksamhet på musikfestivaler? Här tar jag upp vad jag förmodar är de viktigaste målen men det kan finnas fler.
1) Upprätthålla den allmänna ordningen – Det kan befaras att stora samlingar av alkohol- och narkotikapåverkade ungdomar kan utgöra ett hot mot den allmänna ordningen. På årets reggaefestival, med 17 000 deltagare, begicks ett våldsbrott och ett fåtal stölder. Frågan är om detta beror på den stora polissatsningen eller om hotbilden är överdriven?
2) Upprätthålla lagen – En av polisens uppgifter är att upprätthålla lagen. Men polisen har inte resurser att beivra allt och måste prioritera. På reggaefestivalen prioriterade man droger, men resultatet blev mycket klent - i genomsnitt lyckades varje polis under en hel arbetsdag ta en individ misstänkt för ringa narkotikabrott. Under tiden som polisen grep dessa ungdomar beivrades inte en rad brott som begicks annorstädes.
Varför prioriterar polisen (vissa) musikfestivaler? Jag misstänker att en del av svaret ligger i nästa syfte.
3) Rädda ungdomar från att bli narkomaner – Tanken att polisen kan bidra till att rädda ungdomar från att bli narkomaner bygger på idén om tidig upptäckt som i sin tur bygger på beroendeteorin. Enligt denna teori blir människor narkomaner genom att de prövar droger, som förorsakar förändringar i kroppen, och sedan är man fast (beroende). Det gäller att fånga upp ungdomarna innan de blir beroende.
Om denna teori stämde vore polisens nuvarande strategi rimlig. Men beroendeteorin är bristfällig. För att förklara varför måste man skilja på olika typer av drogkonsumtion. Problematiska konsumenter gör droger till den centrala aktiviteten i livet, viktigare än t.ex. familjen, arbete, hälsa, osv. Rekreationskonsumenter, däremot underordnar drogkonsumtionen andra värderingar, verksamheter och mänskliga relationer. De tar droger men låter inte dessa dominera livet. Problematiska- och rekreationskonsumenter använder samma droger, men de har olika syften med det de gör.
Enligt beroendeteorin riskerar alla rekreationskonsumenter att blir problematiska konsumenter. Men tillgänglig statistik visar att 96 % av rekreationskonsumenterna aldrig blir problematiska konsumenter. Och när man tittar närmare på vilka som blir det så har de mycket säregna livserfarenheter bakom sig – d v s innan de började med droger. Två vanligt förekommande erfarenheter är:
1) under uppväxttiden har de inte haft tillgång till vuxna som de litar på och kan vända sig till,
2) de känner sig utstötta och utanför samhället, dvs. de upplever att de är annorlunda och sämre än andra människor.
Liberati gillar Uppsala Reggaefestival - till skillnad från Beatrice Ask och övernitiska poliser
När polisen tillämpar sin ”störningstaktik”, som t.ex. på Reggaefestivalen, bekräftar de dessa ungdomars känslor av utanförskap, och att vuxna varken står på deras sida eller är att lita på. Men det är just tillitsfulla relationer till vuxna som potentiella problematiska konsumenter är i desperat behov av. Polisens störningsverksamhet ger inte ungdomarna något de behöver utan i stället bekräftar det som dessa ungdomar tror sig veta om vad relationer till vuxna innebär. Om vi nu vill att ungdomarna ska ändra sitt beteende måste vi ge dem nya erfarenheter och ny kunskap, inte bara upprepa det som ledde till de nuvarande (icke-önskvärda) beteenden.
En tänkbar invändning är att detta inte är polisens roll, utan polisens uppgift att upptäcka ungdomar som ligger i riskzon och sedan överlämna dem till socialvården, som då bygger upp positiva relationer. Tanken är inte helt orimlig men att först gripa en människa och sedan tvinga henne att prata med ”soc.” är inte en bra grund att bygga en tillitsfull relation på. Detta utgör snarare ett hinder, och lätt kan tas som ytterligare bekräftelse för det ungdomen redan tror sig veta om sig själv, om socialarbetare, om polisen och om samhället.
Dessutom behövs inte denna sorts polisverksamhet för att myndigheterna ska ha kännedom om vilka som riskerar bli problematiska konsumenter. Exempelvis enligt en studie från Brottsförebyggande rådet (Brå) hade 96 % av alla problematiska konsumenter haft flera kontakter med polisen eller barnavårdande myndigheter i sin ungdom. Kort sagt upptäcker polisen få okända potentiella problematiska konsumenter på musikfestivaler.
Ett fjärde tänkbart syfte med polisens störningsverksamhet är att hindra ungdomar från att få tillgång till narkotika. För många vuxna som själva inte vet var man köper droger kan detta låta logiskt. Men enligt en undersökning utförd i Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysnings (CAN) regi, anser mer än hälften av 16-24 åringar att det är lätt att få tag på narkotika i sin närmiljö. Bland de övriga skulle nog de flesta kunna få tag på droger om de var intresserade. På 20 år har priset på cannabis, amfetamin och heroin mer än halverats (i fasta penningvärde). Detta trots att antalet konsumenter har ökat dramatiskt (CAN) och antalet narkotikabeslag har niodubblats 1975-2007 (Brå). Sammantaget tyder detta på att tillgång till illegala droger har ökat väsentligt.
Polisens störningsverksamhet fortgår inte i ett tomrum. Tillvägagångssättet är bara ett av många exempel på hur vår narkotikapolitik riktas mot rekreationskonsumenter. I en skrift från Socialstyrelsen 2008 ville man t.o.m. bedöma narkotikaproblemet i termer av andelen av befolkningen som någon gång prövat narkotika. Men är det verkligen rekreationskonsumtion som är det stora bekymret? Är det allvarligaste problemet med narkotika att en del ungdomar emellanåt byter ut alkohol mot cannabis för att förbättra sin förmåga att delta i det sociala livet eller på annat sätt få ut mer av en mindre del av sin fritid? Eller är det sådant som arbetslöshet, bostadslöshet, brottslighet, prostitution, nedbrutna familjer, förstörda sociala relationer, sjukdomar och för tidig död som utgör de centrala problemen i samband med narkotika? I så fall borde problematisk konsumtion vara huvudmålet för våra åtgärder. Vad skulle detta kunna innebära rent konkret?
I en kort artikel kan jag inte ens skissa på en ny narkotikapolitik. Men eftersom vi diskuterar ordningsmaktens verksamhet kan vi ta polisens som exempel. Deras strategi på musikfestivaler bidrar inte till att skydda ungdomar mot narkomani. Om polisen vill göra något konstruktivt för att motverka problematisk konsumtion har de en bra möjlighet i rollen som närpoliser. Där kan de umgås med och lära känna barnen och ungdomarna i sitt distrikt, redan innan det är tal om att börja med narkotika. Då har polisen möjlighet att bygga upp positiva relationer inte bara till ungdomarna i allmänhet utan även till dem som har det svårast. Dels skulle detta minska risken för problematisk konsumtion, dels skulle man ha en grund att stå på när man har kontakt med dem som trots allt börjar med droger. Naturligtvis är detta tillvägagångssätt resurskrävande men det ger en klart större möjlighet att åstadkomma något positivt än att jaga ungdomar på musikfestivaler. Man upprättar inte positiva kontakter genom att störa, utan genom att umgås under en längre tid och undan för undan bygga upp ett förtroende.
Ted Goldberg
professor
Kategorier Liberati Debatt, Narkotikapolitik, Socialpolitik, Yttrandefrihet |Publicerat 8:36 12 augusti, 2010
Det främsta syftet med polisens agerande är utan tvivel att främja polisens egna intressen. Festivalen ses som en möjlighet att förevisa polisens roll som central i drogbekämpningen. Det handlar om att dra till sig resurser och att försvara sin position. Man talar om att rädda ungdomar, men den måttstock man arbetar efter och försvarar är straffvärdet.
Mycket bra formulerat! Har Beatrice någonsin frågat dig Ted om din syn på narkotikapolitiken? Hon påstår ju att hon har så mycket fog för den politik hon för, så då borde hon ju rimligtvis ha utvärderat olika alternativ?
I den svenska narkotikapolitiken så stöter man ständigt på en röd tråd: Kontraproduktiviteten. Inte bara misslyckas man med nuvarande politik att uppnå uppsatta mål, bilen kör tvärtom i 300 km/h i totalt motsatt riktning.
Som alltid en saklig genomgång av sveriges narkotikapolitik av Goldberg. Dagens applåd
[...] Är det inte en fråga om tvångskisslagar på minderåriga, är det huvudlösa påståenden om knarkande ungdommar på musikfestivaler. Hon och Maria Larsson (Kd), går till våldsamt angrepp på Björn Fries (S) och den oberoende [...]
Jag blir alltid fascinerad när jag besöker er webbsida hur ni och FP ”liberalerna” (som det ser ut idag) kan samsas under samma tak. Helt obegripligt tycker jag…
ConnyT, jag måste erkänna att det tänker jag också på!Det är svårt att omfamna FP. Bart dig älskar jag!
Några av er kanske minns när polisen sprängde ett nätverk på ca 40 cannabisbrukare på gotland. Polisen sa själva att de var förvånade.
Det var 40 st vuxna människor i 50 års åldern med både fast inkomst och städad social miljö. De förekom inte i några belastningsregister eller stack ut på något sätt. De var vanliga medborgare helt enkelt.
Då kan man fråga sig följande. Varför skiljer sig verkligheten från polisens och våra politikers budskap?
Kan det ha att göra med att man försöker tvinga på medborgarna en ideologi som inte har en föränkring i verkligheten?
Tydligen så är inte cannabisbruk behäftat med de faror som de vill få oss att tro. Detta är ju vedertagen fakta hos upplysta människor som själva försökt bilda sig en uppfattning genom att gå igenom information som finns tillgänglig i form av undersökningar, statistik och vetenskapliga rapporter.
Jag tycker det är tragiskt att så många behöver bli utsatta för dessa facisitska metoder för att de väljer att inte följa strömmen.
Det är glasklart att våra politiker ser drogproblem som svart och vitt och skiter fullständigt i de som kommer i kläm.
Det som är mest tragiskt är att de fortfarande väljer att vurma för sitt utopiska samhälle som aldrig kommer att existera.
Istället satsas statens alla verktyg mot att vidare förtrycka en gruppering som ändå lyser med tolerans när det rätta borde vara krig.
Det som borde stå bredvid politiker i framtidens lexikon ”: Motsätter sig reformer och är inte mottaglig för vetenskapliga bevis. Personen tror sig vara guds gåva till mänskligheten och har därför aldrig fel.”
Ytterst pinsamt är också att de inte heller kommer kunna hållas ansvariga för sina brott mot mänskligheten.
svårt att samsas med Fp? Partiet har överlägset bäst utbildningspolitik, energipolitik, helt sund syn på marknadsekonomi och är allmänt livsstilsliberala. Fp har drivit på i alla viktiga svenska frihetsreformen, med början i allmän och lika rösträtt. Pga det frireligösa arvet släpar man efter i narkotikafrågan. Det vill vi ändra på.
Att sådan här text inte uppmärksammas mer? Att inte media hittar den o skriver en artikel om ”Ett nytt sätt o tänka” eller vad fan som helst. Det är synd Ted att oavsett om du har rätt eller inte kvävs dina åsikter
Stor applåd dock! Kör på!
Väl skrivet, det är verkligen synd att krönikor som denna inte uppmärksammas mer i i media.
Ted Goldberg, jag älskar dig!
Och appropå ingenting, jag hoppas verkligen att ‘Real Time with Bill Maher’ börjar sändas på bästa sändningstid på SVT. Det skulle verkligen leda Sverige åt ett bättre håll.
Leave a Reply