Liberati som RSSVart är feminismen på väg och vem vill följa med?
Vår förre statsminister kallade sig feminist, vår nuvarande jämställdhetsminister gör det inte. Någonting har hänt med den feministiska debatten, men vad? Varför har feminismen så svårt att attrahera fler än ett litet fåtal? Vilken är 2010-talets feministiska berättelse, vem berättar den och vem lyssnar på den? Utifrån dessa frågor diskuterar vi feminismens utmaningar och väg framåt med en panel bestående av :
Magnus Betnér, komiker och samhällssatiriker
Maria Sveland, journalist och författare till Bitterfittan
Louise Persson, skribent och författare till Klassisk feminism
Moderator: Isobel Hadley-Kamptz, frilansskribent och författare
Tid: 4 maj kl 19.00
Plats: Fores lokaler på Bellmansgatan 10
Arrangörer: Liberati och Liberala Klubben
Kategorier Feminism, Mångfald, Uncategorized |Publicerat 17:55 4 maj, 2010
Vilken obehaglig människa Maria Sveland är, snacka om att inte kunna se saker ur någon annan synvinkel än sin egen, hon gnäller på Pär Ström, men är precis lika inskränkt själv…
Maria Sveland är verkligen inskränkt. Bitterfittan handlade enbart och endast om allting var någon annans fel. Oavsett vad som hände vägrade rollfiguren att se hon hade något som helst ansvar för det som hände. Om Bitterfittan är feministisk litteratur så är svaret givet på frågan varför inte feminismen attraherar fler: feminismen handlar om att bara skylla allt på männen oavsett vad som händer.
Var inte debattprogramledaren Belinda Olsson också med och skrev Bitterfittan?
Feminsmen är en hatideologi som går ut på att skapa ett krig mellan könen. Idag är feminismen det största hindret för jämställdhet.
Intressant att höra hur damerna på seminariet kallar detta debatt. Vilka kritiker till deras inskränka åsikter deltar?
Debatt….??
§1 Männen är alltid skyldiga till allt elände
§2 Skulle det visa sig männen är oskyldiga gäller §1
[...] av Liberatis och Liberala Klubbens utmärkta debatt om feminismen på Fores förra veckan funderar vi på vad vi KONKRET kan göra på webben och en första ansats kommer [...]
Louise Persson: ”Hela [Pär Ströms] upplägg är att män alltid förfördelas”.
Fullständigt osant! I början av hans bok, Mansförtryck och kvinnovälde, och nästan alltid när han talar, så börjar han med att erkänna att det finns områden där kvinnor förfördelas. Pärs tes är att lyfta fram männens problem och uppoffringar, inte att förneka kvinnornas.
Persson hävdar sedan, besynnerligt nog, att ”det alltid finns en poäng” när män förfördelas. ”Om man inte har delad omvårdnaden av barnen när de växer är det ganska givet att det är mycket svårare [för papporna] att få vårdnaden om barnen när man skiljer sig”.
I feministisk retorik framställs det som självklart att pappor inte vill vara föräldralediga, men forskning visar ju att det är mammorna som är ovilliga att släppa månader till pappan:
http://www.dn.se/nyheter/politik/kvinnor-hindrar-pappaledighet-1.640699
Också intressant att Maria Sveland (liksom Schyman i tid och otid) hävdar att feminism handlar om ”kunskap”. Hur kommer det sig då att de är så ovilliga att diskutera forskning (som länken ovan)?
Och som Sveland säger, det räcker att slå upp en morgontidning för att hitta exempel på könsorättvisor. När 300 män dör i en gruvolycka – varför nämns inte att de alla var män? Varför osynliggör feministerna att runt 95 procent att de som dör på sin arbetsplats är män?
Fascinerande hur män som opponerar sig mot feminismen, under hela debattens gång, refereras till som ”bittra”. Är ni så inskränkta att ni inte kan respektera och acceptera att det finns människor med andra åsikter än era egna? Varför annars konstant förminska dem? Antagligen för att ni ser Pär Ström och hans växande skara anhängare som ett hot.
Louise Persson säger vidare ”Pär Ström och hans lilla följe”. Är inte det det ett typexempel på härksarteknik, Louise? Lite kul att kommentaren följs av ett ensamt – manligt! – skratt från publiken.
Har en synpunkt på själva frågeställningen till debatten. Man bjuder in gäster och talare för att bland annat diskutera nedanstående fråga.
Tittar man på debatten och ser hur man exempelvis agerar mot oliktänkande som Pär Ström, så är det ju heller inte konstigt att folk allt i en allt större omfattning inte vill kalla sig feminister?
Några få extrema feminister som exempelvis Maria Sveland förstör ju den seriösa debatten. Tycker att de som ordnar föreläsningar och seminarier som detta, på ett bättre sätt borde tänka igenom vilka gäster och talare man bjuder in och vilken bild man vill ge av feminismen?
På många bloggar runt om på nätet är ”attacken” mot Pär Ström det som diskuteras mest när det gäller seminariet, och inte själva sakfrågan. Tycker detta är mycket olyckligt men något som feministerna själva tyvärr bär ansvaret för.
Pär Ström vann den här debatten utan att ens behöva deltaga, det är talande för vart feminismen är på väg. Idag sätter inte folket likhetstecken mellan feminism och jämställdhet längre och det är ett sundhetstecken å folkets vägnar.
Det är samma mantra de kör hela tiden, nämligen, om kvinnor drabbas så är det männens fel och om männen drabbas så är det också männens fel.
Feminism har inte längre i politiken att göra utan är snarare ett mastodont projekt för psykologistuderande att ta sig an.
Haha nu har genusnyttläsarna hittat hit och fjantar loss. Enjoy the ride!
”Ett exempel är ju att i krig drabbas ju kvinnor värre eftersom när deras män dör så står dom ju utan försörjning”.
Rolig logik där.
Att det är värre för kvinnorna (som fortfarande lever) än för deras män (som är döda).
Vet inte riktigt om ja håller med där…
När diskussionen går in på försök till analys av feministmotståndarna (efter ca 21-22 minuter) så blir resonemangen faktiskt ganska tröttsamma. Och det här skriver jag som en tidigare bundsförvant till personer som Louise och andra liberalfeminister. Men den totala oförmågan att förstå motståndet på något andra sätt än genom de egna perspektiven blir så väldigt tydlig.
Nej, det handlar inte om att motståndet mot feminismen grundar sig i att även män är förtryckta av patriarkala strukturer och att Pär Ström är okunnig om detta. Det handlar om att teorierna om den patriarkala könsmaktsordningen enbart är en teori, och att man över huvud taget inte behöver tro på den. Lika lite som att ”livet” är ett bevis på guds existens. Den feministiska analysen har kraftiga brister, vilket är vad många seriösa icke-feminister försöker berätta för er.
För att förstå det Pär Ström och andra argumenterar för måste ni släppa taget om den världsbild som verkar ligga till grund för er analys av omvärlden. Detsamma gäller om ni vill förstå dem som personer.
Det handlar inte om okunskap, snarare tvärtom. Det handlar om att släppa de tolkningsperspektiv som de flesta under 50 i Sverige växt upp med, och att utifrån det se objektivt på de förutsättningar och den verklighet som personer av manligt respektive kvinnligt kön lever i idag. Det handlar också om att tillåta statistiska skillnader mellan hur människor av olika kön beter sig, och att tycka att det är okej att sådana finns. Utan att för den skull säga att det ena är bättre än det andra.
Ni skulle komma betydligt längre i era tankegångar om ni våga släppa teorien om könsmaktsordning som grunden för er analys. Det blir så oerhört tydligt i diskussionen att ni inte kan tolka era motståndare genom några andra glasögon än de som ligger till grunden för er egen uppfattning. Det låser in er i ett lika begränsat tänkande som en rättroende marxist har i sin syn på klassfrågorna. På det sättet kommer man inte vidare i debatten.
Louise Persson, Isobel Hadley-Kamptz; Jag har ändå en förhoppning om er. Jag tror att ni ändå har förmåga att tänka nytt. Ni skulle kunna bidra till en mer intressant och framgångsrik debatt om ni släppte taget om ert invanda sätt att tänka och kunde gå vidare till mer kreativa perspektiv.
Människor som Maria Sveland kan man lämna därhän – på samma sätt som rasister, kommunister och andra som föraktar sina medmänniskor.
Maria Sveland = inskränkt.
1. Jag försökte lyfta fram att till trots (rörande Pär Ströms offertjatande som är likvärdigt med den radikalfeministiska diton) så finns det goda poänger med att lyfta fram ”mäns” perspektiv. Men jag menar att istället för att skyttegravsgräva så finns anledning att också försöka förstå att många feministers åsikt att om man delar på omsorgen av de små så påverkar det också utfallen senare i livet. Jag ville mena att bitterheten också har en rättmätig grund – men från det dra slutsatsen att det är vettig analys, nej. Jag har läst pamfletten, den är dåligt skriven, brister i logik, varvar kvinnor och män som synonymer ofta oklart vad som syftas på. Och jo, den är ett svallvatten av män som offer och på så sätt lika nyskapande som när radikalfeminister kommer med sin könsmaktsteori: och om någon missat det är de också kluriga på att påpeka att näe, alla kvinnor är inte offer.
Sedan är det ju stört omöjligt att inte nämna Pär Ström när frågan handlar backlash och antifeminism. Tråkigt om Pär känner sig påhoppad, men ska vi då låtsas i sammanhanget att ingen närvarande tycker något alls?
2. Ja, om man rycker ut en mening ur sitt sammanhang skulle jag också kalla det puckat att påstå att döden är mildare på något vis; poängen var att kvinnor är i många delar av världen påverkas mer (dvs mer utsatta)än män när deras partner dör. I sammanhanget som du så selektivt bortsåg från handlade om rätten till egendom och den tillhörande förmågan att sörja för sig själva.
Frågor om detta?
PS. Anledningen att jag alls tar upp punkt 2 är för att påpeka att feminism fortfarande behövs, och att det är trist när feminism blir vare sig det handlar om feminister själva eller påstådda anti-feminister inte förmår höja blicken från det provinsiella.
@Access, jag har verkligen funderat på ett bra svar här till dig utan att själv låta bitter eller sur, men jag tycker det är rätt sorgligt när man dels försöker sig på att klappa folk på huvudet och samtidigt tala om för dem vad de ska tänka som om de vore små barn vilse i världen. Ingenstans eller någonsin, inte heller i denna paneldebatt, ger jag uttryck för att idéen om ”könsmaktsordningen” är ok moraliskt eller relevant som vetenskaplig analysmodell, tvärtom. Din kommentar är därför antingen 1) meningslös, 2) meningsfull möjligen, men i så fall riktad till andra (vem och vad verkar vara ett svårlösligt dilemma för en del, se hvad hvilja feminister) och du bara råkade skriva i fel fora och råkade skriva fel namn.
PPS. Jag skrev fel, ska förstås vara: …varvar kvinnor och feminister som synonymer ofta oklart vad som syftas på.
I egenskap av att vara en av arrangörerna bakom den här paneldiskussionen vill jag säga följande. Tanken var inte att ha en regelrätt debatt utan snarare en paneldiskussion där de olika panelmedlemmarna kunde tillföra lite olika perspektiv på en diskussion om feminismen. Alla får naturligtvis göra sin egen tolkning av ordet feminism men den som låg till grund för tanken bakom paneldiskussionen är att feminismen är en frihetskamp som är högst relevant så länge kön har betydelse för hur en människa blir behandlad, hennes/hans möjligheter och livschanser. Därför ville vi diskutera feminismen och framtiden. Strukturer finns överallt i samhället och kön är en bland många av de variabler som kan ligga bakom de val människor gör. Ställer man inte upp på detta förstår jag att man inte tycker att paneldiskussionen var givande och då rekommenderar jag andra forum som säkert kommer att vara mer givande.
Louise P;
Hur menade du egentligen när du talade om pappor som inte kunde förstå orsak och verkan när de blev av med vårdnaden av sina barn?
För upplysning till dig så finns det idag barm som förlorar fäder som är barnpsykologer, specialpedagoger på skolor och kammaråklagare. Normalt sett brukar man anse att t ex en barnpsykolog skulle vara delaktig i sitt barns liv men i Sverige idag så ställer man upp den falska dikotomi som sätter föräldrarna emot varandra, det har ingenting med barns bästa att göra.
Att sådant här får fortskrida i världens mest jämställda land är inget mer än Orwellskt i sin arketyp och det drabbar samtliga grupper i samhället, märkligt nog så är det mest feminister som arbetat fram den nya lagen från 2006. Samtliga var kvinnor och medlemmar i sina respektive partiers kvinnolobby, helt omedvetna om att ekorrhjulet börjar snurra snabbare med sådana beslut där man dömer ut en pappa för han kan vara farlig. Föreningen Kobra som tillhörde en kvinnojour skickade ut vykort till alla riksdagsledamöter, på bilden fanns ett barn som blev slagen av sin pappa.
Detta kommer inte att hjälpa barn, studier visar att flickor som lever utan sin far gör tidigare sexualdebut, större risk att hon anammar ett självskadebeteende mm pojkar blir i större utsträckning våldsamma och deltar i kriminella handlingar. Sist men inte minst så drabbar det kvinnors lönesättning, det finns ett klart samband mellan att ta hand om barn och komparatibel lägre lön.
Förutom att en tysk pappa har fått rätt i Europadomstolen, de mänskliga rättigheterna, rätten till familj, så går svensk lagstiftning helt emot givna regler initierade av FN. Barnkonventionen gäller inte idag i Sverige.
Jag orkar inte prata strukturer med någon då jag har fått eksem av dem men för Guds skull se till att lagstiftningen i Sverige blir neutral och att barn ges lika rätt till båda sina föräldrar. Det är fakta det inte fungerar längre, agera som en politiker med pondus om du vill få mig med som en medborgare som vill arbeta för det sociala kapitalet, kalla mig inte för någon som inte förstår orsak och verkan, minimera inte mig och mina barn genom att kalla mig rättshaveristisk.
Feminismen bär i dessa frågor världshistoriens största skygglappar, vilket tyvärr är talande för feminismen i stort.
Bäste Adam, varför utgår du från att jag inte förstår eller uppfattar att det finns ett problem för pappor i vårdnadstvister? Och sedan drar du slutsatsen att alla går med skygglappar. Jag använde föräldraledighet som ett exempel som redan där påverkar utfallet ÄVEN för män trots att man oftast talar om kvinnors försämrade konkurrenskraft på arbetsmarknaden. Jag påstår inte att det är pappornas fel, eller ens kvinnornas, det är ingens direkta fel, utan ett läge där normer löper som en röd tråd, utan att det är bra om man faktiskt bland alla parter för upp den diskussionen, så kudos till er som gör det.
Sedan har jag förstått av att läsa kommentarer på Pär Ströms blogg att en del verkar tro att bara för att man samtalar feminism så har man automagiskt samma åsikter. Maria och jag visade ju sig stå för helt diametrala åsikter. Precis vad som anordnarna hoppades på. Men en timmes samtal kan inte heller på långa vägar täcka en hel världsåskådning och alla problem eller för all del heller allt gott.
Läs gärna min bok, ett helt kapitel handlar om att problematisera ”mäns våld mot kvinnor” som en ideologisk konstruktion och jag tar fram all den forskning som de facto finns om att män råkar ut för våld av kvinnor. Och att detta i sig slår undan benen mycket effektivt på teorin om en könsmaktsordning.
Leave a Reply