Lagrådet – Liberatis hjältar!

Häromdagen beskyllde Johan Pehrson, Folkpartiets rättspolitiska talesperson, Lagrådet för att vara ett gäng övervintrade drogliberaler från 70-talet. Vi blev nyfikna på vad det var som utlöste detta dramatiska utfall och letade därför reda på Lagrådets protokoll från den 3 mars 2010 med titeln ”Barn under 15 som misstänks för brott”. Det är ett yttrande om ändringar i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare.

Så vad var det Lagrådet sade som orsakade Pehrsons hätska vrede mot dem?

Jo, Lagrådet sade att den föreslagna lagändringen medför en perspektivförskjutning från socialtjänst till straffrätt och att idag så får man inleda en brottsutredning av barn om det anses ha betydelse för att avgöra behovet av socialtjänstens insatser. Men regeringen ville ändra detta till att man skall inleda en utredning om minimistraffet är ett års fängelse. Lagrådet påpekar då att det är tydligt att fokuset flyttas från att hjälpa barn som hamnat i klistret till att tillgodose samhällets intresse av att brott klaras upp och att det föranleder någon sorts påföljd. Samt att detta kan vara en början på att straffmyndighetsåldern sänks.

Sedan går Lagrådet in på ”tvångsvisa drogtester av barn under 15 år” som föreslås i remissen. Och det är här Lagrådet tydligen retar upp folk som Pehrson. De skriver nämligen:

En enskilds narkotikamissbruk har traditionellt betraktats som ett socialt problem som ska mötas med socialtjänstens behandlingsinsatser. Annan befattning med narkotika än ren konsumtion har redan från ikraftträdandet av narkotikastrafflagen (1968:64) bestraffats i syfte att strypa narkotikatillförseln till missbrukarna, men den rena narkotikakonsumtionen hölls länge utanför det straffbara området. En grundläggande princip i svensk straffrätt är nämligen att handlingar som är till skada endast för gärningsmannen själv inte bör bestraffas. Som
exempel kan nämnas att försök till självmord inte är straffbart. Det är emellertid länge sedan som bruket av narkotika kriminaliserades genom en bestämmelse i 1 § första stycket 6 narkotikastrafflagen. Den bestämmelsen har därefter legat till grund för många beslut om kroppsbesiktning i form av drogtester av personer över 15 år.

Sedan går Lagrådet in på kränkningen det medför för dessa barn att under övervakning behöva pissa i en burk. Att det för de flesta av dem upplevs som just kränkande. Denna kränkning skall åtminstone stå i rimlig proportion till vad man uppnår med åtgärden. Lagrådet hänvisar t o m till Narkotikakommissionen som avvisar tvångsvisa drogtester, då eget bruk av narkotika inte är ett tillräckligt allvarligt brott för att motivera kroppsbesiktning. Regeringen hävdar att detta förfarande är motiverat av hänsyn till barnens hälsa och utveckling. Men detta nappar inte Lagrådet på utan skriver:

Lagrådet tar inte intryck av argumentet att kroppsbesiktningen sker i den unges eget intresse. Det kan sägas om nära nog alla straffrättsliga tvångsåtgärder att det ligger i den misstänktes eget intresse att avbryta sin kriminella karriär och att en tvångsåtgärd kan bidra till detta. Men att en tvångsåtgärd möjligen och på lång sikt kan bidra till att bryta en kriminell bana begränsar inte proportionalitetsprincipens tillämplighet.

I klartext skriver Lagrådet att kränkningen inte står i proportion till brottet och att man genom nyspråk kan få alla tvångsåtgärder att låta bra för den man försöker straffa. Men Lagrådet synar den bluffen. De är faktiskt klarsynta nog att ta upp ett synnerligen aktuellt exempel på hur hot om drogtester missbrukas:

Lagrådet tar däremot intryck av den oro som kommer till uttryck i ett remissyttrande från Juridiska fakulteten vid Lunds universitet för att drogtester ska användas som ett repressivt instrument. Att denna oro inte är obefogad framgår av den debatt som nu förs med anledning av ett polisiärt hot om urinkontroll av en bloggare som filmade ett polisingripande i Stockholms tunnelbana.

Sedan går Lagrådet in på konsekvenserna av hur lagen kan komma att tillämpas på helger (när den troligen kommer att användas mest) och att det då är svårt att få kontakt med socialtjänsten varpå ärendet kommer att avgöras enbart av en åklagare. Sedan kommer Lagrådet in på att en person som inte fyllt 15 inte kan straffas för brottet, men om personen hade nyss fyllt 15 så hade det bara handlat om några dagsböter om barnet inte accepterar att gå med i ett vårdprogram mot narkotikamissbruk. Alltså står kränkningen inte på långa vägar i proportion till brottet och dess straff.

Resten av protokollet är en finslipning av den eventuella lagtexten. Huruvida den är bra eller dålig överlämnar vi glatt åt jurister att avgöra. Men en sak kan sägas om Lagrådet och deras yttrande och det är att de har koll på vad de sysslar med.

De påpekar att eget bruk av narkotika är ett minimalt brott (inte ens straffbart i resten av EU) och att den kränkning som det medför att bli ivägsläpad för att pissa inför publik är stor. Lagrådet relaterar t o m till hur den befintliga lagen missbrukas av Polisen för att hota folk. Samt att lagförslaget mer handlar om möjligheten att straffa än att hjälpa dem som hamnat på glid.

Ja, vad kan man säga annat än att Lagrådet är hjältar som hindrar populistiska politiker från att stifta ogenomtänkta och integritetskränkande lagar. Vi behöver uppenbarligen Lagrådets hjälp att hålla klåfingriga politiker i styr, inte minst när den aktuella regeringen visar sina sämsta sidor. Tusen tack för att ni gör ert jobb så galant, svarar vi medborgare!!!