När skräcken för terror blir en terror

Diabetessjuka Marie Nehagen fick åka hem igen från sjukhuset. De celler som skulle transplanterats in kom inte med flygplanet från Bromma. Orsak: piloten vägrade lyfta med en vätskebehållare som innehöll mer än tillåtna 100 milliliter. Hållbarheten på sådana där grejor är ju inte så hög, så de celler som bara kan komma från en avliden donator med rätt blodgrupp gick nu till spillo.

Givetvis tror inte piloten på Malmö Aviation att Akademiska sjukhuset i Uppsala (som ansvarade för transporten) tänker skicka en bomb med flygplanet. Mest troligt är väl att det rör sig om en paragrafryttare av det slag som vi har allt för många i detta land. Eller också är det så att piloten ärligt och uppriktigt är så rädd för terrorattacker att hon/han anser sig ha fog för denna vägran att lyfta med transporten, trots att den var föranmäld och kom med alla nödvändiga intyg. I vilket fall som helst är det ett strålande exempel på vad som händer när vi låter rädslans lilla onda frö växa upp och blomma.

Ansvarige läkaren Olle Korsgren säger att givetvis måste flygbolaget ta hänsyn till säkerheten och vad skall han säga? Han vill naturligtvis inte reta upp någon – då blir det ännu svårare att få flyga nödvändiga organ genom landet.

Men låt oss åtminstone ställa frågan: är det värt det? Är det så otroligt självklart att hänsynen till ett diffust internationellt terrorhot går före hänsynen till en sjuk människa? Är det så självklart att regler skall få ersätta förnuft? Är det så självklart att rädslan skall få regera?