Världen är inte nere för räkning än

Köpenhamnskonferensen är över och slutomdömena är inte nådiga. Och visst är det trist att se världens ledare ägna sig åt politik på en mer småskalig nivå, när det är stora beslut som hade behövt fattas. Det avtal som presenterats är mest för den goda sakens skull och innehåller inte mycket av vikt.

I Liberati är vi väldigt roade av pragmatism och evidens och skulle gärna se en global miljöpolitik som fokuserar på sakfrågor och på resultat. Sett från det perspektivet finns goda skäl att vara kritisk till de pyttefnyttiga resultat som nu uppnåtts i Köpenhamn. Det finns dock ingen anledning att kasta sig in en hämningslös domedagsnjutning, som exempelvis en viss meteorolog gärna gör.

Bristande tilltro till mänskligheten är just nu ett epidemiskt tillstånd. Efter oss syndafloden och allt det där. Förfärliga idéer om att begränsning av demokratin skulle vara lösningen poppar upp. Gamle Malthus’ spöke är ute och går på gatorna och överbefolkning har åter blivit ordet för dagen. Faktiska problem försvinner i den överväldigande känslan av att det är helt kört.

Så vad göra, nu när världens ledare valt att tänka mer på sina personliga politiska karriärer än på världens bästa? I stället för att gödsla rädsloblomman ännu mer (den växer så fint ändå i terroristskräck och hälsopanik) kan man söka efter lösningar som fungerar. Jag envisas till exempel med att politiskt arbete i alla möjliga arenor är mer effektivt än att köpa en och annan kravodlad gurka. Kommunens sophantering, regionens transporter, arbetsmiljöfrågor som möjligheten att arbeta hemifrån - det är bara att köra på. Miljön är vi och naturen ihop.

En okritisk tilltro till att ständig tillväxt skall lösa alla problem är givetvis lika obefogad som en övertygelse om att jorden går under 2011. Det är inte tillväxt som är nyckeln, utan utveckling. När allt fler människor får det allt bättre, frigörs mer och mer mänsklig uppfinningsrikedom. Det är inte alls någon bra idé att tvinga u-länderna att fortsätta leva medeltidsliv, men det finns heller ingen som helst anledning att tro att deras utveckling på 2000-talet måste se likadan ut som Europas utveckling på 1800-talet.

Lite teknikoptimism skadar kanske inte i dessa tröstlösa dagar. Det finns gott om lösningar som alls inte är personliga uppoffringar, men som ändå är sparsamma och rätt ur hållbarhetssynvinkel och som ökar den individuella möjligheten att träffa goda livsval på egen grund. Några exempel är belysning med LED i stället för glödtråd och lysrör, telekom istället för fysiska möten
och elbåtmotorer istället för tvåtakt.

Köpenhamn är inte slutet. Världens ledare kommer att träffas igen. Kanske kommer de lite längre nästa gång. Domedagsprofeterna säger att det redan är för sent, men med mänsklighetens historia är det likadant som med en fotbollsmatch: Det är inte slut förrän domaren blåser och mål kan göras också på övertid.