Saab - en fabrik bland andra i världen

Ingen tycker det är roligt att Saab läggs ned. Ingen kan känna annat än medkänsla med dem som nu blir arbetslösa när fabriken i Trollhättan stänger. Själv vet jag inte riktigt om det just nu är läge att skälla på regeringen. Det är trots allt inte regeringens bilfabrik.

Om man nu har sin hemvist till vänster i politiken, tycker jag att man kan ta tillfället i akt att skälla på storkapitalismen. Ös galla över GM – det finns det goda argument för att göra. Sätt strålkastaren på den passivt-aggressiva företagskultur som får internationella jätteföretag att driva verksamheter åt pipsvängen och sedan ropa på diverse statliga mammor om hjälp och bistånd. Men klaga inte på att vi har en näringsminister som faktiskt står upp för sin politiska princip och säger att det inte är statens uppgift att driva bilfabriker. För det är det inte.

Maud Olofsson anklagas för att inte vara nationell nog och inte känna stolthet över svensk bilindustri. Heder åt henne för det, säger jag. Tänk att vi har en näringsminister som till och med när det biter i det egna skinnet (man vinner inga röster på att “låta” bilfabriker gå i konkurs) inser att näringslivet är globalt i dag och att det faktiskt mest är genant att plocka fram någon slags nationell stolthet bara för att det gäller just en bilfabrik, denna ikon för industrialiseringen och det heliga manuella fabriksarbetet.

Det går ju att begripa dem som står längst till vänster. Tycker man faktiskt att det är statens uppgift att driva bilfabriker så var det ju synd att regeringen nu missade chansen att förstatliga Saab. Så vitt jag vet har dock Socialdemokraterna sedan ganska lång tid tillbaka frångått kravet på en socialisering av näringslivet. Tvärtom har socialdemokratiska regeringar aktivt satsat på att avförstatliga flera verksamheter.

Mitt i all frustrationen och besvikelsen är det väl också läge att komma ihåg att Saab gått dåligt ända sedan GM i början av 1990-talet tog över Saabs personbilsdivision. Fordonsbranschen över huvud taget står inför stora förändringsbehov och ingenting tyder på att amerikanska biltillverkare som GM kommer att leda den utvecklingen. Det kan emellertid inte vara svenska statens, ja faktiskt ingen stats, uppgift att hålla en föråldrad industri under armarna.

Våra styrandes uppgift i det här fallet är att se till att så många som möjligt av de före detta Saabanställda kan gå vidare till nytt arbete eller eget företagande, baserat på den stora kompetens som trots allt ryms inom verksamheten. Oppositionens uppgift är att låta bli att göra detta till en fråga om vad regeringen inte gjort för att rädda Saab, utan i stället bidra till klyftiga lösningar för de som drabbas av denna onödigt utdragna och plågsamma nedläggning.

Bilfabriker är inget heligt. Man kan hysa medlidande med folk som blir arbetslösa, utan att för den skull kräva att staten skall stötta upp en dåligt fungerande verksamhet i det oändliga. Tiderna förändras och vi måste förändras med dem.

Några liberatister kommenterar Saab: Seved Monke, Erik Svansbo.