Vi är många som har läst dokumenten om Stockholmsprogrammet

Efter att inte minst sista veckorna ha diskuterat Stockholmsprogrammet i otaliga tidningar, radio, morgonsoffeprogram i tv och dylikt, samt anordnat demonstrationer med Nätverket Svart Måndag i Humlegården i Stockholm den 15 juli och i Jönköping 4-5 juli, har debatten nu tyvärr landat i att justitieminister Beatrice Ask hävdar att jag och andra debattörer, politiker och aktivister inte skulle ha läst eller förstått de dokument som rör Stockholmsprogrammet och förhandlingarna som just nu äger rum.

Jag vill hävda att det är att fara en aning med osanning, och att det är ett fult grepp att använda sig av. Det är ett försök att, alldeles för lättvindigt, vifta bort kritiken utan att alls besvara frågorna jag och många med mig ställer.

Att dessutom hävda att vi som är kritiska till delar av programmet skulle attackera hela företeelsen och önska dess existens ur världen är dessutom inte bara felaktigt, utan gränsar på ren dumhet.

Det finns stora delar av Stockholmsprogrammet som är eller kan komma att bli väldigt bra. Det finns gott om frågor som diskuteras där och som inte behöver vara negativa. Möjligheter till underlättad fri rörlighet, delar som har med vård och familjerätt att göra, en harmonisering av lagar mot diskriminering av människor pga etnicititet, sexuell läggning etc (tänk Litauen, så ser ni fördelarna rätt snart). Eller tänk pågående svensk tvångssterilisering av vissa sexuella minoriteter.

Men som Mark Klamberg även lyfter fram, så finns det en nästan barnslig fascination över de tekniska möjligheterna i att bygga centrala europeiska register och möjligheter att samköra dem med amerikanernas. Man vet att man kan massövervaka och vill hemskt gärna göra det. För det går ju och det kan ju faktiskt leda till att man fångar fler brottslingar. Man vet inte säkert, men det låter ju bra. Det var skrämmande naivt i Haagprogrammet och det är inte mycket bättre nu.

Det går att finna fler exempel på detta litet här och var.

“Vissa medlemsstater hade föreslagit en utvidgad räckvidd av
förslaget så att sjöfart och järnvägstrafik inbegreps. Detta
alternativ avfärdades också i ett tidigt skede på grund av
kostndsöverväganden och avsaknad av system för insamling av relevanta
uppgifter.”

Just den där fascinationen över vad som är möjligt och vad man kanske kan använda tekniken till är litet otäck. Man talar ofta litet tydligare om vad man vill göra när det är ofarliga ämnen man riktar in sig på, men blir litet luddigare när man börjar närma sig polisiär och underrättelserelaterad verksamhet. (Eller familje- och arvsrätt, med tanke på att vi har katolska kyrkan som vakar som hökar och inte vill släppa en tum av sitt grepp kring dessa frågor i många länder - inte på något plan). Samtidigt pratar man mycket om just möjligheterna till nära samarbete och utbyte. Inte bara kring polisiär verksamhet per se, utan även mer långtgående än så. Det vill säga att vi pratar inte bara om en federal polisstyrka eller ett nytt grepp kring Europol eller Interpol. Utan man är i praktiken ute efter att bygga upp ett nätverk av FRA-liknande verksamheter. Det diskuterades redan förra året att just den svenska verksamheten var så välutvecklad och låg såpass bra till med tanke på all trafik från inte minst Ryssland som går via Sverige att FRA mycket väl skulle kunna bli ett nav i ett sameuropeiskt övervakningssystem.

Att Sverige använder sig av sociogram är numera klarlagt och inte längre något man hymlar om efter att jag och Mark Klamberg förra året grävde fram informationen och ställde raka frågor bla fd Säpochefen, samt en informationsansvarig på FRA under förra sommaren. Vi fick jakande svar utan några omskrivningar. Resultatet blev en artikel som skrevs under av delar av den svenska intellektuella gräddan, om man så vill. Jag valde att inte skriva under, då jag inte själv uppbär någon tung akademisk titel och inte helt kände att jag kunde mäta mig med de fantastiska människor som tillslut signerade. Efter artikeln följde folkstormen.

Den enda egentliga underrättelseverksamhet Sverige har att faktiskt dela med sig av till Europa idag är just den information FRA producerar. Där tillhör vi å andra sidan de ledande underrättelseleverantörerna i världen och har ett oerhört kunnande och mycket avancerad teknik att tillgå. Att resultatet av den verksamheten kommer att föras vidare till europeiska och exempelvis amerikanska databaser i framtiden, på grund av Stockholmsprogrammet, är i praktiken självklart.

Sedan talar man sig gärna varm om begrepp som forskningsinsatser. Man vill arbeta med underrättelsematerial för att forska kring förekomsten av olika former av brottslighet och liknande i förhållande till den övriga befolkningen. Vilket inte heller går att göra, anser man, utan att slå samman register och underrättelsematerial från de olika medlemsstaterna. Vad det kan leda till vill jag inte veta. Man försvarar ju FRA med att ingen ska ha insyn och att ingen ska kunna komma åt känslig data överhuvudtaget och att FRA-shopen kanske inte ska vara kvar ändå. Nu ska ju bara ett litet fåtal instanser få tillgång till denna information. Samtidigt som många hävdar att just begränsningen av FRA-shopen är den första punkten i septemberprogrammet från 2008 som ska få lyfta på foten. I ljuset av riktlinjerna i Stockholmsprogrammet ter det sig som tämligen naturligt.

Andra lustigheter som dyker upp är att man i samma mening kan konstatera att vi inom bara något decennium kommer att förlora 15% av vår arbetsföra befolkning på grund av ökande ålder. Samtidigt vill man stänga gränserna, bara ta in välutbildade människor OCH - samtidigt - ta ett utökat ansvar för människor som behöver stöd, hjälp, vård och asyl. Hur man ska kunna kombinera allt detta tillsammans har man bara inte hunnit fundera på än. Det ska bli spännande att se hur delegaterna lyckas få ihop detta på ett bra sätt under de kommande förhandlingarna, för det känns om inte annat en aning motsägelsefullt.

Det finns många fler liknande delar av programmet. Men just paradoxen med arbetsmarknad vs asylrätt och invandring känns som ganska talande för hela programmet än så länge. Det är bara i sin linda och det finns många viljor i de 27 olika medlemsländerna. Det innebär att det inte går att dra ut så himla mycket information från någonting än. Det mesta är precis lika flummigt och motsägelsefullt. Ökad, överstatlig, massövervakning ska exempelvis stärka trygghet, demokrati och integritet. Ibland blir man mest bara mörkrädd.

Jag och Liberati konstaterar litet svalt att delegaterna har många och långa samtal framför sig innan de har ett färdigt Stockholmsprogram att presentera till slutet på året. Det kommer krävas en hel del hårt arbete för att ro det hela i land.