Kamrat Hägglund demokrat med bondförnuft

”Vi kristdemokrater är verklighetens folk. De som har familj, arbetar, tar semester och lever sina liv som folk gör mest; och som får höra av krönikörerna och teaterregissörerna att de ska skämmas att de är inskränkta och att deras tillvaro är falsk och förljugen.”

Så vad det Göran Hägglunds tur att ställa sina tankar och karaktär till beskådan och recensioner i Almedalen. Sanna Rayman gör tummen upp i Svenska Dagbladet. Henrik Brors i Dagens Nyheter är mer tvehågsen, vill av naturliga skäl gärna avfärda attacker mot kulturvänstern som kamp mot väderkvarnar. Roland Poirer Martinsson har tidigare argumenterat för att Kristdemokraterna kan bli ett riktigt stort parti om de på allvar odlar sin konserva särart i svensk politik.

Den nye Trivsel-Torsten?

Kajsa Ekis Ekman, som förmodligen är en av de karaktärer Hägglund tänker på när han uttrycker missaktning för kulturvänstern, fick häromdagen ett helt uppslag i DN Kultur att tala om Sverigedemokraterna. Hon skriver insiktsfullt om hur anklagelser om rasism, och brist på respekt för minoriteter bara STÄRKER potentiella Sverigedemokratsväljare i deras övertygelse att Sverigedemokraterna representerar just dem, den vanlige Svensson som ingen annan verkar bry sig om.  Så här låter det under frågor och svar på Sverigedemokraternas hemsida ”Om det är ‘höger’ att vilja värna vanliga svenskars intressen, att värna trygghet för alla och verka för minskade klassklyftor – javisst! Då är SD ett ‘högerparti”.

Ekis Ekman avslutar sin artikel med: ”Det mest effektiva motgiftet inte är att ‘ta debatten’ genom ‘välmenande antirasistiska kampanjer’ utan en progressiv politik. För vad många av SD:s väljare säger är att de vill tillbaka till den ‘äkta’ socialdemokratin, med EU-motstånd, trygghet och välfärd. Det är denna politik de förgäves hoppas hitta i SD.”

Så mycket trygghet och välfärd får man nu inte från Sahlins grönsakssoppa, men rikligt med inte speciellt valvinnande EU-motstånd.  Alliansen är en troligare hemvist för brukssamhällen med framtidspessimism.

Göran Hägglund ger sig förtjänstfullt in i kampen om ”de vanliga svenskarna”.  De svenskar SD och KD försöker locka är naturligtvis inte vanliga, då skulle de båda partierna inte ligga och sprattla runt fyraprocentsspärren.  Men Hägglund har rätt i att människor i husvagn och småstad i grund och botten har sunda och toleranta värderingar, och om han lyckas förmedla till flera att alliansen bäst tar tillvara på ”den lilla” människans livschanser.

Som storstadsliberal har jag förstås starka invändningar mot delar av Kristdemokraternas partiprogram, men hellre Hägglund som vill gott än Åkesson som vill så split mellan människorna som befolkar Sverige.