Är pappamånaderna förtryckande?

Den utmärkte Liberatikamraten Erik Svansbo går i svaromål om den individualiserade föräldraförsäkringen på sin välunderhållna och intressanta blogg pophöger. Erik Svansbo är chockerad att det alls finns en diskussion om indvidualisering inom liberati.  Erik skriver att förvisso, om det inte fanns en föräldraförsäkring redan, och den skulle införas idag, så vore det naturligt att dela i två, men att en förändring till detta logiska är ett INGREPP i människors liv.  Ett aktivt ingrepp av staten.

Det är inte rimligt att anta att en slimmad nattväktarstat införs i Sverige inom överskådlig framtid (varken rimligt eller önskvärt enligt min mening).  Vare sig vi vill eller inte har vi ett omfattande transfereringssystem och en skattefinansierad omhändertagandesektor.  Systemet har gradvist anpassats för att skapa incitament för medborgaren att välja ett ekonomiskt och ekologiskt hållbart beteende. Nuvarande regering har till exempel infört jobbskatteavdrag för att stimulera till mer arbete. Social ingengörskonst?

Erik Svansbos liberala kompass, som för det mesta visar helt rätt, säger honom att FAMILJERNA själva bestämmer hur de vill sköta uppfostran av sina barn.  Att se familjen som den minsta beslutsenheten är dock inte typiskt liberalt, utan konservativt.  Svansbo menar att det verkliga liberala alternativet är att avskaffa försäkringen och låta familjerna själva finansiera och genomföra barnledigheten.  Detta verkar både orealistiskt och politiskt suicidalt.  Dock håller jag med om att förenklingar vore önskvärda.  Till exempel att ledigheten bara får tas ut under barnets första 14 levnadsmånader. Klippska liberatisten Niklas Frykman har också intressanta idéer om moderniseringar av föräldraförsäkringen.

Varje människa är sin egen kompassnål, i familjen finns minst två

Uttaget av föräldraförsäkring är en av de absolut största ojämlikheterna mellan män och kvinnor, som dessutom påverkar kvinnors möjligheter att hävda sig på arbetsmarknaden.  Att staten går från att vara valhänt till att ”bara” vara generös måste ses som ett mindre frihetligt problem än kvinnors systematiska underläge på arbetsmarknaden.