Liberati som RSSVad är modern arkitektur nuförtiden?
Vi har tidigare berättat att framstegsoptimistiska Fp-Stockholm lagt ut policy om höga hus till diskussion. Abit Dundar är Folkpartiets gruppledare i stadsbyggnadsnämnden och han har ganska bestämda uppfattningar om vad som är snyggt och fult, vad som passar in och vad som förfular. Dundar sade till exempel nej till ett spektakulärt hus på Vasagatan mittemot Centralstation (där ett inte speciellt uppseendeväckande Scandic Hotel ligger idag).
Inom stadsplaneringen är man idag rörande och rent av skrämmande överens om att den täta staden är den mest hållbara. Täthet är ekologiskt hållbart eftersom mindre mark tas i anspråk samtidigt som förutsättningar skapas för kollektiv- istället för biltrafik. Höghus är, kontraintuitivt bra för miljön, och många Miljöpartister jag har träffat på har svårt att ta till sig detta. Man har någots slags idealbild av gårdsliv med vedhuggning och egen småskalig odling som något miljövänligt, men så är det alltså inte.
På landsbygden släpper man ut mycket mer koldioxid genom sina transporter och uppvärmning. Man bor på fler uppvärmda kvadratmeter och man använder småskaliga och mindre effektiva system än man gör med städernas fjärrvärme. Ett typexempel på instinktivt och kategoriskt motstånd mot höga hus ser vi till exempel hos Yvonne Ruwaida. Grön Ungdom är däremot bättre pålästa och mer hållbarhetskonsekventa än Yvonne Ruwaida och tar tydligt ställning för den täta staden.
Abit Dundar och Yvonne Ruwaida torgför i stort sett samma uppfattning, att just skyskrapor inte passar med annan bebyggelse, i alla fall inte i Stockholms innerstad. Själv tycker jag det är märkligt att man kategoriskt menar att höga hus inte passar, och implicit att om bara husen har fem våningar så kommer de passa bra. Varje hus måste bedömas efter sina individuella meriter, och framförallt hur det passar in i stadsmiljön.
Det finns en enorm efterfrågan på levande gatuliv, och det viktigaste när vi bygger nytt är att byggnaderna fungerar i gatuplan, med ljus, fönster mot gatan och publika aktiviteter. Trygghet är också en kvalitet som efterfrågas mycket av stadsbor och besökare. Den klassiska rutnätsstaden, med slutna gårdar, aktiviteter i gatuplan och fönster mot gatan upplevs också som mycket trygg i olika mätningar.
Sigtuna, Shanghai
Glasspitten som sätter en stad på kartan borde vara dödförklarad vid det här laget, men när jag nyligen besökte världes största fastighetsmässa MIPIM i Cannes stod det klart att städer runt om i Europa fortfarande låter sig förföras av arkitekten/autören att slänga fram den ena omänskliga stål- och glaskolossen efter den andra. Functionalism gone wild skulle man kunna säga, man behåller funktionalismens usla gatuplan samtidigt som man växer ohämmat i höjd. Detta är den ena trenden.
Den andra trenden är ”new urbanism” som egentligen är ”old urbanism”, man mäter fungerande italienska torg med måttband och försöker återskapa miljöerna. Sigtunas huvudgata finns inte längre bara i Uppland vid Mälarens strand, utan en replik finns även i Shanghai, Kina.
Jag frågar mig, finns det en tredje väg, kan man ta tillvara på urbanismens lärdomar av en mänsklig skala, samtidigt som byggnadernas gestaltning och formspråk talar till den moderna människan?
Hur ser arkitekturen i det digisociala samhället ut?
Kategorier Energipolitik, Teknologi |Publicerat 12:31 17 juni, 2009
Sedan kan man också tänke ur ett psykologiskt perspektiv. Studier där visar att människor i allmähet mår bättre av att inte bo i områden med tät bebyggelse och höga hus.
Vaddå för studier? Kollar man folkhälsrapporten för Stockholms län ser man att folkhälsoläget är bra på Östermalm trots att det är tätbebyggt.
Husets höjd har föga att göra med det psykiska hälsan.
Det dumma är ju förstås att jag inte har referenserna i huvudet. Men de visade på just att människor som bodde mer trångt (alltså inte i lägenheterna) än de som bodde mer glest upplevde mer ohälsa. Men det är ju å andra sidan ganska intuitiva resultat. Att människor som bor på Östermalm har bra hälsotal är inte direkt chockerande.
Intressant blogginlägg. Dock vill jag vända mig lite mot kategoriseringen av YIMBY som ”new urbanism” i kontexten som mätandes italienska torg med måttband. Nyurbanister är vi väl förvisso på sätt och vis, men man ska ingalunda blanda ihop oss med de mer konservativa delar av New Urbanism-rörelsen som gärna vill bygga små pittoreska småstäder (Poundbury anyone?) Själv tilltalas jag varken av Poundbury eller Järla Sjö som mest känns som tillrättalagda medelklassenklaver. (Och som ju, ironiskt nog, kan sägas ha mer med Corbusier än stockholms stenstad att göra i all sin tillrättalagdhet och kanske med samma trädgårdsstadsideal i bakgrunden som även just Corbusier inspirerades av) Det finns en nästan lite läskig video på youtube där de kör omkring med bil (vad annars?) i Poundbury och det är så gott som folktomt bortsett från en och annan mötande bil. Så värst mycket mer livat kan jag inte påstå att jag upplevt Järla sjö heller när jag varit där. Jag gillar det brokiga, det oväntade, staden som överraskar. Den myllrande staden, folklivet. I YIMBY är vi urbanister, men vi säger ju också starkt ja till skyskrapor i Stockholm (några sådana finns dock tyvärr inte på ritbordet i dagsläget, bara några höghus), men vi påtalar också just hur oerhört viktigt att dessa fungerar också i markplanet. De gånger vi pratar om höga hus är förebilden snarare Manhattan än modernismen. Vi kan inte backa in i framtiden och dra tillbaka klockan till något slags idylliserat 1800-tal som aldrig fanns. Men vi kan inte heller reaktionärt bita oss fast i en modernism som egentligen aldrig fungerade speciellt bra. Vi behöver återknyta den historiska linje som modernisterna hög av, men dra den in i 2000-talet.
En eloge till Martin Ängeby för att driva en viktig fråga med helt sunda idéer.
Staden blir fattigare om man tar bort aktiviteterna i bottenvåningarna eller de slutna innergårdarna. Staden blir fattigare om man avfolkar dem. För det är det som sker om man INTE förtätar. Det gäller inte bara att se till befintliga byggnader, utan även till dem som bebor lägenheter. Där förr 5 personer kunde trängas i en tvåa bor nu kanske en person.
Folk som bor i höga hus mår inte sämre än andra. Möjligtvis gör man det om gatumiljön och stadslivet som ligger RUNT det höga huset är trist. Många svenska ”höga hus” ligger just i torftiga miljöer.
Min erfarenhet av Stockholm är begränsad, men generellt har jag sett att man inte behöver anlägga någon slags säkerhetszon för höga byggnader. Stundtals finns en matematik inom stadsplanering som känns rigid och fantasilös. En formula har upprättats för gatans bredd och husens höjd. Detta är dock inte något naturgivet eller heligt. Det är bara något som upphöjts till lag. Nu har vi möjlighet att ompröva detta och som Martin säger bedöma varje hus för sig och sätta sina specifika krav därefter.
För en stad måste ha befolkningsunderlag för att bli en stad. Annars får vi tomma caféer och lekplatser nyttjade enbart som hundrastplatser.
Lycka till med förnyelsen.
Anders, jag tror vi tycker ungefär lika, ber om ursäkt om jag misrepresenterade Yimby.
F Diddy, i en debatt häromdagen ombads jag ge exempel på ett högt hus i Stockholm som fungerar i gatuplan. Jag blev svaret skyldig. Men det beror just på de rigida regelverk som du nämner, som gör att de få höga husen ligger avskiljt från gaturummet. Det är ju inte en käft som råkar ha vägarna förbi Wennergren Center.
Inspirationen skall naturligtvis inte hittas bland de dåliga exemplen. Jämför hur höga hus fungerar i New York, eller hur tät, stor bebyggelse fungerar i Rom. Olika tider, olika städer, olika stilar, men det går att sy ihop. Dåliga regler och rigida tolkningar skapar dåliga kompromisser.
Tyvärr går det inte att slänga in en befintlig byggnad på kartan och säga ”såhär”, utan det måste ritas efter sina förutsättningar.
Att du inte kan ge ett exempel på fungerande höga hus i Stockholm är dessvärre inte ett argument mot att bygga på höjden, utan ett argument FÖR att se över våra byggnormer.
Leave a Reply