HBT-kampen efter den könsneutrala äktenskapslagstiftningen

Nu gifter sig vännerna i omgivningen på löpande band som om jag plötsligt hamnat i någon form av ketchupeffektsparadis. Det är fantastiskt och jag börjar nästan själv önska att jag kunde finna någon nu så att jag också kunde vara med och leka.

Jag tänker förstås på den nya lagen om könsneutrala äktenskap som gick igenom i början av månaden. Tänk att vi äntligen kommit så långt ändå att en av de mest grundläggande rättigheterna vi har nu även gäller för homo- och bisexuella. Rättigheten att få älska och gifta sig med vem man vill. Tänk att vi nu äntligen är såpass jämställda och toleranta i landet Sverige att vi kan ge människor som älskar en annan människa av samma kön samma rättigheter och friheter som heterosamhället alltid haft. För mig som rätt mycket flata och före detta transsexuell är detta självklart underbart och bådar gott inför framtiden. Nu ska jag bara hitta min drömtjej och boka tid.

Men är kampen över nu då? När till och med Kristdemokraterna öppnar upp för homosexuella familjer tycks ju allt gå i rätt riktning och HBT-aktivisterna runtom i landet borde kunna luta sig tillbaka och ägna sig åt att rapa belåtet, peta tänderna med fiskben och klia sig i huvudet. Eller? Själv är jag litet småförvirrad inför det kristdemokratiska utspelet, då företrädare för samma parti står och skriker halsen mitt itu för något helt annat på andra håll i debatten. Vem ska man tro på? Vem ska man lita på?

Nej, kampen är inte över. Inte på långa vägar. Vi ska komma ihåg att det vi efter lång möda har vunnit kan mycket snabbt också tas ifrån oss. Ta en titt på abortfrågan som ett tydligt exempel. Aborträtten är numera under hård attack i EU efter att inte minst den Katolska Kyrkan kraftsamlat under de sista åren. Samma utveckling ser vi även inom HBT-sfären. Motståndet mot homo- och bisexuella samt mot transpersoner blir alltmer kompakt och aggressivt. Idag förs striden mot HBT-personers fri- och rättigheter såväl i Sverige som utomlands. Nu senast alltså i Moskva. För bara ett par dagar sedan blev min vän Sören Juvas, ordförande för RFSL, utfrågad av polis i Moldavien och därefter misshandlad på gatan utanför samma polisstation på grund av sin läggning och sin närvaro under Pridefirandet i det potentiella framtida EU-landet.

På många andra håll i Europa och i stora delar av resten av världen förbjuds pridefiranden än idag. Mängden hatbrott når fortfarande höga höjder, ”homosexuella aktiviteteter” och öppna ömhetsförklaringar ses inte enbart som tabu utan kan leda till direkt personlig fara för den som vågar sig på det. På många, inte minst religiösa, friskolor i Sverige idag propagerar man för att homo-, bi- och transsexualism är sjukdomar och perversa beteenden som måste motarbetas och som aldrig kan accepteras.  Homosexlobbyn ska visst motverkas aktivt och utan pardon. Liberati ställer sig mycket tveksamt till rätten att bedriva friskolor utifrån så föråldrade och märkliga värderingar och skulle mer än välkomna en undersökning av förutsättningarna att förbjuda friskolor att bedriva den typen av politisk, moralistisk och religiös indoktrinering.

Transpersoners rättigheter ska vi bara inte tala om. Trans- och intersexualism är det sista kvarvarande tabut. Den sista kvarvarande garderoben. När vi i Sverige nu har kommit så långt att homo- och bisexuella alltmer ses som en naturlig del av samhället ska vi inte förglömma att Sverige än idag (år 2009) fortfarande tvångssteriliserar medborgare som lider av trans- eller intersexualism.

Barn till transsexuella ska helst inte förekomma inom Sveriges gränser och motarbetas på alla upptänkliga vis. Trans- och intersexuella får inte spara undan könsceller enligt nuvarande regelverk, fastän denna rätt är självklar för människor som drabbas av exempelvis prostata-, äggstocks- eller livmodercancer. Att motsätta sig detta godtyckliga och moralistiska förbud mot fortplantning genom att själv spara undan könsceller kan i värsta fall leda till att en hel könsbytesutredning oåterkalleligen avbryts. Människor som känner att de längtar efter en familj, men som funnit sig begränsade av en sådan sak som transsexualism ska alltså straffas för sin olydnad mot den statliga överhögheten.

Även möjligheten till surrogatmödraskap saknas för HBT-personer idag och möjligheten att rent praktiskt utnyttja rätten till adoption är i praktiken minimal. Vad beror denna märkliga uppfattning på, att den svenska staten skulle ha rätten att beröva sina medborgare möjligheten att bilda en egen familj? Visst är det konstigt att i stort sett ingen politiker idag vågar ta ställning mot dessa missförhållanden? Undantaget idag är Folkpartiet som nyligen börjat arbeta aktivt för att dessa frågor ska uppmärksammas och åtgärdas i Riksdagen. Men känns inte tvångssterilisering- och kastrering i Sverige som väldigt mycket 1930-tal ändå? Borde vi inte redan för länge sedan kommit mycket längre än så?

I Sverige har vi alltså inte tvångssteriliserat någon sedan… 2014? 2020? 2050?

På många andra vis diskrimineras trans- och intersexuella inom vården och samhället idag. Stora fackförbund vägrar att acceptera transsexualism som en giltig diskrimineringsgrund, fastän tillståndet är fastställt som en sådan enligt lagen om könsdiskriminering sedan många år. Trots att åtskilliga prejudikat finns såväl inom Sverige som inom EU.

Landstingen i sin tur vägrar att ge den bästa, mest effektiva vården för hårborttagning hos transsexuella kvinnor trots möjligheten att tjäna in upp till 90% av behandlings- och egenkostnaderna och trots att moderna behandlingsmetoder är betydligt mer tidseffektiva och till stor del kan förhindra att människor hamnar i långvariga sjukskrivnings- och arbetslöshetssituationer om dessa införs överlag. Trots att en adekvat och mer aktuell vård kan leda till att dessa personer utsätts för betydligt färre våldsbrott och minskade risker att hamna i utanförskap och dåligt fysiskt och psykiskt mående, vilket i sin tur kostar staten oerhörda summor varje år.

Trots att man idag har goda möjligheter att hjälpa även transsexuella män (för vilka befintliga metoder för könskorrigerande intimkirurgi än idag tyvärr lämnar mycket övrigt att önska) till ett fungerande samliv med hjälp av proteser som tagits fram bland annat i ett projekt som inkluderat Stockholms Läns Landsting, ska nu dessa proteser läggas på hyllan av kostnadsskäl. Alla medborgare har alltså inte rätt till hjälpmedel och en möjlighet att utveckla ett kvalitativt kärleksliv. Än idag är somliga medborgare mer värda än andra.

Det finns fortfarande mycket som behöver förändras såväl inom landets gränser som ute i världen. Det behövs en omfattande uppdatering av den HBT-aktivistiska agendan.

Liberati lägger därför in överväxeln och lovar driva dessa och andra kvarvarande frågor aktivt hädanefter. Vi räknar med att förnya och vässa den aktivistiska och politiska udden avsevärt med från och med sommaren 2009. Liberati kommer att bli ett fokus och en fixpunkt för mänskliga rättigheter oavsett kön, identitet, uttryck och läggning inför framtiden. Kampen för lika rättigheter har bara börjat. Nu driver vi frågorna från intresseföreningarna förbi de anonyma skrivelserna och hela vägen in i rikspolitiken.