Färöar för fåraktiga Sverigedemokrater

Sverigedemokraternas Presschef Mattias Karlsson kommenterar på sin blogg en pinsam missuppfattning av en Färöisk komiker som drev med Färöisk nationalism. Sverigedemokraterna i publiken trodde den till absurdum drivna satiren av nationalism var på fullt allvar, och man skrev efter att talet var resans största behållning.

Kulturberikare? Bandet Tyr gör hårdrock av uråldriga kväden.

Mattias drar fram det strategiskt användbara offerkortet och beklagar att man blir anklagade för dumhet och extremism (inte svårt att se varför just i det aktuella fallet). Mattias skyller på dåliga språkkunskaper.  Jag tror mer det beror på dålig ideologi och mysticistiska glasögon.  För hur kan Färöarna, en ögrupp med 48000 invånare som livnär sig på fiske och statsbidrag från Danmark, vara idealbild för Sveriges utveckling?  Huvudstaden Torshavn har 17000 invånare.  De första nationalistiska eposen på Färöarna kom till runt 1870, då vi även i Sverige började intressera oss för vad som är Svenskt.  Anders Zorn och de andra nationalromantikerna for upp till Dalarna i jakt på det autentiska.  Folkmusiken i Sverige bestod på den tiden av alla möjliga takter och toner men de nationalvurmande nedtecknarna struntade i Engelskor och annat som inte var unikt. Det är därför som vi än idag håller på med märkliga sjutakter i spelmanssammanhang.

Nåväl, till och med den uråldriga kvaddansen på Färöarna har fått en modernare tappning idag, hårdrocksgruppen Tyr sjunger uråldriga kväden till hårdrocksackompanjemang.  Slik kulturblandning brukar dock gå hem hos Sverigedemokrater.

Så vad är grejen med Färöarna, är det att man väntade ända till 2006 innan man fick samma diskrimineringskydd för homosexuella som i resten av norden? Är det att åttio procent av befolkningen är medlemmar av den danska (sic) folkkyrkan? Eller är det för att bara den lilla världen är hanterlig i en småsint ideologi?