Val till Europaparlamentet, del ett

I lördags var jag som ordförande i lokalförening på valupptakt inför Ep-valet.  Att hitta det där starka engagemanget är svårt.  Inte minst när Folkpartiet bedriver en allt igenom taktisk valrörelse på det utslitna temat ”ja till Europa”, istället för att driva sakfrågor.  75 procent av de kommunala regelverken är i dag satta i Bryssel, nog är det viktigt att kandidera till Europaparlamentet på sakfrågor och ideologi istället för Eurofili kontra Euroskeptisism. Att gå till EP val med ”ja till europa” är lika korkat som att gå till nationella val under parollen ”ja till riksdagen”

Jag bläddrade över till kristdemokraterna, som ju iallafall gjort lite väsen av sig med petningen av Lennart Sacredeus och placeringen av en uttalad kreationist högst på valsedeln.  Kristdemokraterna är precis lika deproimerande profillösa.  Man meddelar på hemsidan att man storsatsar på nätet och att det är viktigt att rösta, men det verkar inta allso som man har lust att berätta varför. Man hävdar att man har en internationalistisk och gemenskapsbyggande ideologi, vilket naturligtvis är struntprat när man i grund och botten vill pådyvla andra sina kristna värderingar. 

Kristendom på export som vi är vana att se den

Kristdemokraterna efterlyser, som många andra, ”mindre klåfingrighet från EU”. Gott så. Men samtidigt vill toppkandidaten Ella Bohlin exportera den Svenska sexköpslagen till resten av Europa.  Ella vill talla på tyskarnas lagar men ha svenska legala anomalier i fred.  Märklig syn på internationalism och klåfingrighet.

Från ett demokratiskt perspektiv är EPvalet deprimerande. Hur kan vi på allvar förvänta oss att medborgarna ska rösta, när de etablerade politiska partierna inte artikulerar någon tydlig politik alls och sätter sopprötter överst på sina listor?