Storstaden är liberal!

I utmärkta idétidskriften Liberal Debatt, vars senaste nummer har temat “det öppna samhället och dess fiender”, beskriver jag varför Liberati älskar storstaden.

Bli prenumerant!

Nollåttan och öppenheten
av Martin Ängeby

Det finns goda anledningar att som liberal gilla städer. Några teorier som populariserats de senaste åren är de om den “kreativa klassen” respektive den “långa svansen”. Martin Ängeby från nätverket Liberati lyfter här fram kritik av dessa teorier, men även förslag på vad svenska städer bör fokusera på.

Intolerans är vanligare i landsortsmiljöer. Storstadens mångfald av olika sorters människor och flyktiga relationer tvingar fram en sund tolerans, vi i storstaden skulle vara ständigt förbannade om vi inte var toleranta. Detta slog storstadssociologins fader Georg Simmel när hans goda sociologiska blick studerade Berlin runt förra sekelskiftet. I essän ”Die Großstadt und das Geisteleben” (ung. Storstaden och andelivet) från 1903 beskriver han på ett därefter oöverträffat sätt vad det är som lockar och fängslar i storstaden. Bilden av andelivet i storstaden är i viss mån glåmig, där den ständiga stimulansen skapar en blaserad invånare, men spleen inte storstadsandens slutpunkt. Storstadsanden har ingen slutpunkt visar Simmel, dess essens är dess föränderlighet. Därför är också storstäderna oändligt innovativa.

Om Simmel var Metropolis första levnadstecknare så är newarkfödde amerikanen Richard Florida den senaste. Hans böcker ”Rise of the creative class” (2002) och ”Cities and the creative class” (2006) är älskade och hatade bland samhällsplanerare och borgmästare världen över. Enligt Florida finns det en kreativ klass bestående av dem som jobbar i storstadstypiska näringar (kort sagt de människor som jobbar med och skildras i filmer av Måns Herngren och Hannes Holm) som driver innovation och tillväxt framåt. Han visar också hur städer som har en stor kreativ klass också har högre ekonomisk tillväxt. Florida hävdar att städer som har höga värden på teknologi, tolerans och talang är de som lyckas. Han har till och med skapat ett bohemindex där till exempel antalet rockklubbar per capita skulle kunna vara en förklaringsmodell för tillväxt. Floridas teser har visat sig oemotståndliga hos dem som vill se sig själva som mänsklighetens avantgarde och har således omsatts i praktiken. Flera städer runt om i världen satsar nu aktivt på att skaffa sig ett böggetto för att öka sin innovationskraft. Gott så, det är inte skadligt.
Men i själva verket är det folkmängden som driver mångfald och mångfald som driver tolerans. Regionplanerare i Stockholms län har i storstadsrapporter (t.ex. RTK rapport 6/1998) visat hur det finns en direkt, rent av vackert linjär korrelation mellan städers storlek och deras näringsbredd. I det minsta av samhällen finns bara jordbruk – i lite större kanske en bensinmack. Medelstort – konditori, ett kontor, matvaruaffärer och järnaffär. I Sveriges mesta metropolis – allt mellan himmel och jord, tatuerare, finansinstitut, kaffemaskinsuthyrning och rent a plant, persisk videobutik, piñataaffär, 4h-gårdar, strippklubb, alla perversioner inom offentlig förvaltning, mångfaldskonsulter, cykeltaxi, musikstudios, sömnadsaffärer, verktygstillverkning; listan är näst intill oändlig (om än kort i jämförelse med utbudet i New York). Utbudet ter sig oändligt men utan efterfrågan, efterfrågande invånare, människor som vill konsumera alla arter och avarter, funnes det ingen mångfald i utbudet. Richard Florida har spänt vagnen framför hästen när han hävdar att mångfald och tolerans skapar tillväxt; det är tvärt om.

En intressantare modern teori än Floridas kreativa klass att applicera på storstaden är Chris Andersons “Long Tail” (på svenska 2007). Anderson visar i sin bok på femtielva olika sätt hur det samlade värdet av efterfrågan på mycket ”smala” och specifika varor och tjänster numera är större än marknadspotentialen för ett par enskilda ”hittar”, främst tack vara internet och moderna logistiska system som byggts upp redan innan e-handeln.
I musikbranschen har hittarna traditionellt stått för nästan alla intäkterna. Bolaget släpper 200 låtar om året, 20 procent av dem står för 80 procent av intäkterna. På kurvan syns hittarna längst till vänster och ”smala” artiklar längre ner till höger i svansen till höger. I världens största skivaffär, Virgin Megastore (som för övrigt lägger ner sin största butik på Times Square i New York inom kort) med tvåhundratusen artiklar på hyllorna kommer man en bit ner i den långa svansen, men på internet blir svansen näst intill oändligt lång; konsumenten har tillgång till i stort sett all musik som någon spelats in. Det är inte gratis nedladdning som är problemet för de fysiska skivaffärerna, det är deras begränsade utbud. Likaså är det inget fel på stadshotellet i småstaden, det är alternativen som saknas. En storstad är en riktigt lång svans vad gäller utbud, om än inte oändlig.
När utbudet växer, svansen blir längre, krävs särskilda system för att sålla fram det som är intressant för individen. Därför finns Google, därför finns kvalitetsbloggar som hjälper läsaren att sålla i nyhetsflödet, därför finns topplistor inom alla genrer och i storstaden är det till exempel tidningarnas kritiker, Gula sidorna och evenemangsprogram som hjälper konsumenten att hitta vad hon letar efter längre ner i svansen – en restaurang där du blir artigt introducerad till kaffebönan vars dekokt du just ska till att dricka, en kylskåpsreparatör eller en poesiuppläsning med Helena Olsson, författare till diktsamlingen “Ekorrar Monolit You!” (2008). Ginge du bara ut på gatan att söka efter vad du efterfrågar är nålen i höstacken en enkel match i jämförelse. Det charmiga med storstaden är ju dessutom att du hittar något underbart eller användbart som du inte ens innan visste fanns.
Värdet av alla små näringar och transaktioner är större än värdet av transaktionerna hos storfräsarna. På så sätt har storstaden alltid större återhämtningsförmåga än småstäder. IT-sektorn var en typisk ”hit” i Stockholm under det sena 90-talet. När sektorn föll försvann dock inte Stockholms ekonomiska konkurrenskraft med den; den betydande näringsbredden gjorde att andra branscher kunde ta vid och absorbera arbetskraft och använda de lokaler som tillfälligtvis blev tomma.

Det är inte bara så att vi som bor i städerna är toleranta för att vi annars finge magsår av att vara arga hela tiden – det är så att den långa svansen agerar självkorrigerande på idéarenan. Den stora stadens stora utbud av idéer gör att vi alla utsätts för en konstant exponeringsterapi. När vi ser nåt vi inte gillar i en storstad är den korrekta reaktionen att rycka på axlarna och vandra två kvarter vidare så ser vi nåt annat, men det har redan förändrat oss. Till det bättre.
Med ett mer aktivt perspektiv så finns det i det stora idéutbudet i storstaden alltid någon som har den bästa lösningen. Den slår inte alltid igenom i samtalet, men chanserna är bättre när många tankar bryts mot varandra. Den ständiga exponeringen det och näst intill oändliga utbudet av nya tankar gör att det är svårare att framhärda intolerans och idioti i storstad. tyvärr är det möjligt, men kräver mer ihärdighet än det skulle göra i en landsortskommun.
Så kan mångfaldens lov besjungas, den skapar utbud, tillväxt och tolerans. Men hur går det med sammanhållningen? När till exempel Håkan Boström distanserar sig från Liberati på Dagen Nyheters ledarsida den 22 januari i år (”att tro på friheten”) så åkallar han den frisinnade Waldemar Svensson (1897-1984), som tydligen anförde att sekularisering, urbanisering och materialism skapar osjälvständiga, viljelösa och giriga medborgare som främst lät sig ledas av en jakt på pengar och status. Med tanke på hur långt urbaniseringen har drivits sedan dess torde det inte finnas några viljor och värden kvar i Sverige, ej heller i världen, då hälften av jordens befolkning numera bor i städer och utvecklingen entydigt pekar mot fortsatt urbanisering.
Frågan om sammanhållning är att ta på allvar. Teoretiskt kan man utgå från begreppet socialt kapital, ett begrepp från sociologin som utvecklats för samhällsanalys av statsvetaren Robert Putnam. Socialt kapital är värdet som skapas de sociala nätverken, de normerade beteendena och den generella tilliten till främlingar i ett samhälle. Med ett starkt socialt kapital är transaktionskostnaderna i ekonomin väldigt låga och både individer och företag kan ta beslut som präglas av långsiktighet. Robert Putnams kanske mest kända verk ”Making democracy work” (”Den fungerande demokratin”, 1993) jämför utvecklingen i södra och norra Italien och förklarar söderns efterblivenhet med bristen på horisontella relationer i samhället.
Det sociala kapitalet utvecklas i mötet med andra människor. Relationer skapas på sociala arenor. Traditionell har man i svensk politik satsat på att skapa djupa relationer mellan människor, genom att stödja föreningsliv och projekt av olika slag. Mindre energi har gått åt till att tänka på hur de flyktiga mötena skapas, hur tillträde och mobilitet mellan de olika sociala arenorna befrämjas. Putnam skiljer på ”bonding”, som är relationsutveckling inom en redan tajt grupp, och ”bridging”, som skapar relationer med nya och annorlunda människor. Sociologen Mark Granovetter är inne på samma spår och pratar om ”starka band” respektive ”svaga band”, där båda två är viktiga och de senare en förutsättning för de förra. De som sjunger i samma kör vid majbrasan skapar starka band mellan varandra, medan det skapas svaga band, igenkännande och gemensamma referenspunkter bland dem som står och huttrar och lyssnar tillsammans.

Det är mångfalden och mötena som driver idéutveckling och förnyelseförmåga. Därför är det politikens och samhällsplaneringens uppgift att riva barriärer mellan människor och verkligen fokusera på staden som mötesplats och social arena. Konkret blir politikens uppgift att öka mobiliteten mellan delar av staden. Infrastruktursatsningar handlar alltför ofta om var resor sker idag, inte var de skulle kunna ske i framtiden. Trafikplanerare ser sovplatser och arbetsplatser och ser som sin uppgift att skapa transporter däremellan. Därför blir också så kallade utanförskapsområden inte syresatta med nya kommunikationer. I Stockholm kan man ta tvärbanan från Alvik till Kista som exempel. Den kommer att gå genom ett nybyggt bostadsrätts- och villaområde, Ursvik i Sundbyberg, på vägen till Kista, där det finns 30 000 arbetsplatser. Med dragningen genom Ursvik blir det inte möjligt att samtidigt göra en dragning genom Rinkeby, och detta välkända område med 17 000 boende får därför även fortsatt 25 minuters restid till Kista istället för tre minuter. De samhällsekonomiska vinsterna i att binda ihop miljonprogramsblafforna med den övriga staden måste in i kalkylen. Ullenhags och Sabunis aktuella sexpunktsprogram för miljonprogrammen (DN Debatt 20/3 2009) ligger helt rätt.
Storstaden måste skapa tillgängliga mötesplatser och riva barriärer mellan områden. Eller egentligen: sudda ut gränserna. Breda motorvägsdiken skiljer människor från andra människor. Barriärerna är ofta administrativa; det kommunala planmonopolet skapar få incitament att utveckla bebyggelsen i kommunernas ”utmarker”.
Det finns betydande barriärer av icke fysisk natur. Mer än trettio procent av Stockholmarna med utomeuropeisk bakgrund har upplevt diskriminering i samband med krogbesök. Man har helt enkelt nekats tillträde till den socialaste av arenor, krogen. För unga människors uppfattning om samhället och de andra som bor i samhället är detta fatalt, inte minst skapar det fördomar mot invandrare som antas vilja hänga på sunkiga hak när de i själva verket inte släpps in i de ”fina” salongerna. Här måste vi lägga moralismen och vår folkpartistiskt intuitiva motvilja mot krogbesök åt sidan och se till att de sociala arenorna blir tillgängliga för alla. Rotterdam, en stad i Nederländerna som inte längre har någon etnisk majoritet, satsar betydande resurser på att komma till bukt med diskrimineringen i utelivet. Sveriges storstäder bör ta efter exemplet.
Medborgarservice och offentlig kultur bör flyttas dit människor rör sig, för att förstärka kvalitén i mötet mellan människor, och möten mellan människor och samhällsinstitutioner. Tunnelbanebiblioteken är geniala. Kulturhuset har förvisso två miljoner besökare om året, men Kungens Kurva har tolv miljoner. Det är lättare att flytta kulturen till Kungens Kurva än att flytta alla shopparna till glashuset på Sergels torg. Traditionellt finns en stark ovilja mot kommersiella miljöer. Ser man dock till människors verkliga beteenden så är det de kommersiella miljöerna som är träffpunkter. Den som har varit i Kista galleria har sett alla sorters människor, sida vid sida, i en process som skapar ömsesidig erkänsla och igenkännande.

Slutligen: svenska storstäder måste jobba mer med att skapa en gemensam inkluderande identitet och varumärken som stämmer rättvist speglar städernas befolkning. Om man fortsätter sälja Stockholm med blondiner som käkar kräftor på en motorbåt i skärgården kommer besökare inte känna igen sig när de kommer till staden. Stockholms missar en viktig selling point, att ”vi talar ditt språk”. Men allvarligare är att man osynliggör den stora svartmuskiga fraktionen av befolkningen; man syns inte, finns inte, inkluderas inte i begreppet Stockholm. Malmö måste analogt bygga en identitet som inte bygger på stockholmshat och snapphaneromantik, för resonansen hos Carlos från Chile eller Boris från Bosnien blir minimal. Göteborg måste komplettera Kålle och Ada med ett bredare och brokigare persongalleri.
Vad gäller självbilden är förortskommunen Botkyrka i Stockholm modernast Sverige. Botkyrka såg sig länge som en svensk kommun med bas i Tumba och Tullinge men med ett invandrarproblem i Norra Botkyrka. Detta trots att Norra Botkyrka har fler invånare än södra. För ett par år sedan var det dags att skapa ny kommunslogan och man höll på och laborerade med “skog och vatten”, “Botvid och bussiga gubbar”, “framsteg och tradition”, ja det gamla vanliga. Det kändes falskt. Idag har mer än 50 procent av befolkningen bakgrund utanför Sverige. Lyckligtvis rättade man sig, man insåg att Botkyrka är de som faktiskt bor där och tog sig slogan “långt ifrån lagom”. Hela kommunens arbete bygger på att man utgår från vad man har och att man gör det bästa man kan med det. Botkyrka ser sin unga och mångkulturella befolkning som en selling point och inte ett stigma. Skillnaden mot grannkommunen Södertälje är förunderlig, där har man en borgmästare som åker världen runt och beklagar sina egna invånare – och sedan blir folk förvånade när personalen på Södertälje lasarett bär sig rasistiskt åt.
Sverigebilden 2.0 som tagits fram av Svenska Institutet öppnar för en bredare definierad svenskhet. Storstaden är mycket mer öppen i sin identitet. Efter tio år i New York betraktas man som en New Yorker (om man själv vill). Det samma bör gälla svenska storstäder.