Rekordårens dårar i stadsplanering

Miljonprogrammets upprusting är förestående och nya grepp på stadsplanering ligger i tiden, inte bara i Sverige. De så kallade ”rekordåren” efter kriget, kombinerat med den funktionalistiska idealen och nya byggtekniker möjliggjorde byggande i en dittils okänd takt och skala. Fruktansvärda förortsmiljöer med betonghus utslängda i spenaten, utan gator, stadmiljöer och mänsligt liv, finns i hela Europa.  Husen börjar bli gamla, och upprusting, omdaning eller rivning är förestående.  I Frankrike, till exempel, har President Sarkozy nyligen tillkännagjort ett större förändringsprogram för Paris och dess förorter.

Folkpartisterna Sabuni och Ullenhag var ute i DN den 20 mars i liknande ärende under  rubriken ”riv miljonprogrammen för integrationens skull”, en olyckligt satt rubrik på en framåtblickande artikel.

Sveriges största arkitektbyrå,  White, höll förortssymposium i fredags på temat ”rekordårens hus och stadsmiljöer – hållbar, smart och rolig stadsutveckling. (symposiet har tidigare genomförts i Göteborg). Marie Hult från White betättade om husens skick och de omfattande åtgärder som behövs för att de ska bli tjänliga boendemiljöer, men även om hur nissar på riksantikvarieämbetet och andra ayatollainstitutioner nu vill bevara varande plattak och loftgång, trots att nära hälften av landets alla flerfamiljshus är skivhus med platta tak.  Antropologen Victoria Walldin berättade om de drivkrafter som finns hos vissa av förortens människor vad gäller flyttar.  Så som med andra människor vill man ha en miljö där man kan vara sig själv, som är tillräckligt trygg med samtidigt tillräckligt intressant. Flygfärdiga och färdigutbildade människor från förortsmiljöer tenderar tydligen att flytta till Solna.

Kristian Skovbacke Villadsen, från världsberömde danska urbanisten Jan Gehls kontor, gjorde en kompetent genomgång om förnyelsestrategier för funktionalistiska förorter.  En kosmetisk make up kan förvisso vara trevlig, men undersökningar visar att det inte gör skillnad i varken trivsel eller social utveckling när husen byter färg från grått till umbra eller vad som råkar vara på modet.  Viladsen menar att rivning som man ägnat sig åt i större skala i USA, inte är realistiskt på europeiska bostadsmarknader där bristen på bostäder redan är stor.  Här tycker jag själv att vi i Europa bör studera det amerikanska section 8 programmetsom ger federalt finansierade ”vouchers” som de boende får tillgång till när der är dags att riva otjänliga områden. Programmet har minskat boendesegregationen betydligt i många medelstora amerikanska städer, samtidigt som kriminalitet förvisso spridits ut över hela stan till skillnad från tidigare.

Ståpäls för stadsmuseet, kalla kårar för människor

De två mer effektiva strategierna enligt Gehls apostel är satsningar på offentliga miljöer och strukturella förändingar. De strukturella förändingarna rör sig alltså om att bygga gatunät som skapar förutsättnning för genomströming, besök från andra delar av staden och aktiviteter i gatuplan.  Som Magnus Andersson, projekteledare för järvalyftet sa senare vid seminariet ”det är inte lätt för en enrepenör att öppna ett seven eleven i Tensta när det inte finns något gathörn.” Det finns också i funktionalismen en olyclig vurm för obebyggda ytor, odefinerade platser som är för privata för att vara park, för publika för att vara trädgård. Dessa ytor skapar avstånd och otrygghet mellan människorna.

Jag bor sedan 1998 i Husby och Kista där jag också sitter i stadsdelsnämnden.  Att göra stadsdelarna här ute till en integrerad del av staden, rent fysiskt, ser jag som en förutsättning för att man också ska kunna integreras ekonomiskt. I storstaden Stockholm ska vi inte ha några isolerade öar.  Men respekt behövs gentemot oss som faktiskt bor i områdena. Den nya stadplanerna måste förklaras omsorgsfullt för de boende, som kanske inta alltid ser de samband som faktiskt finns mellan mijön och otryggheten.  Man kan tro att man älskar trafikseparering tillexempel, om man inte får förklarat för sig vad den samtidit medför i annan otrygghet. Allra viktigast är dock att inte politisera diskusisonen om stadsbyggandet. Vi ska inte ställa socialdemokraterna mot väggen för det missriktade samhällsbygget de gjorde i miljonprogrammet, mot bättre vetande, för då försenar vi de nödvändigaste förändringarna i många år till, och goda penngar blir kastade efter de dåliga.  Göteborg och Malmö ligger långt framme med tankar om strukturomvandling i till exempel Gårdsten och Rosengård. Sossarna i Stockholm måste tillåtas ta intrycka av sina partikollegors goda erfarenheter och idéer därifrån.

Och för guds skull, sluta tjafsa om att riva, säg kompletera och länka ihop.